Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/185

— 153 —

Njut allt hvad jag kan ge: min aktning för er dygd,
Min känsla af den rätt, ni till min saknad vunnit;
Men glöm den fordna tid, som evigt har försvunnit!

APPIUS, (med häftighet.)
Min fruktan var då sann; jag straffas för mitt brott,
Ni är ej fri! — en ann har edra löften fått!

VIRGINIA.
Det gafs en glömskans tid, då Appius mig försmådde,
Och väldets högmod blott i älskarns hjerta rådde.

APPIUS.
Håll, grymma! säg mig ej, hvad jag för mycket vet,
Och förebrå mig ej min olycksalighet!
Men du — var det för dig, så lätt att känslor byta,
Och äldre löftens helgd, med nya löften bryta?
Du läste i min själ, ditt hjerta kände mig,
Och dock för möjligt höll, att verkligt glömma dig?
Att evigt brottslig bli mot dig och fosterbygden,
Och vid din första blick, ej vända om till dygden?
Gif, gif mig hvad jag mist, mitt lugn, din hand igen.
Hvem är den brottslige som undanryckt mig den?
Som, då jag mest, kanske, är värdig deraf vorden,
Beröfvar mig min lön, min enda lön på jorden?
Hvem är han?