APPIUS.
Så länge Rom bland dem har en Sicinius qvar,
Blir framför allt, hans gunst ej oviss för er far.
Det ädla hat mot mig, som dem till jemlik ära,
Fäst, vid Plebejens sak, Senatorns sak så nära,
Gör deras vänskapsband så pröfvadt som bekant.
VIRGINIA.
Min far har rönt, mot Er, hans bistånd; det är sant.
APPIUS.
Men har han rönt hvad följd det äfven kan bereda?
Vet han hvartill man drifs att makt och heder freda?
Och, hägn af en rebell, hvad faror det kan ge
Beskyddarn på en gång, och den beskyddade?
Vet han till hvilken höjd en retad hämd kan stiga,
Ej mot Sicinius blott, — men all hans mörka liga?
VIRGINIA.
Jag dömmer derom ej. Mig har ej blifvit sagdt,
Hur långt en hvar i Rom bör darra för er makt.
Men om det är ett brott att till Sicinius höra,
Och om ni svurit hämd mot alla som det göra,
Då, Drott, befalles jag af pligtens, hederns bud,
Att nämna mig bland dem: — Ni talar vid hans brud.
APPIUS.
Hans brud? ...Sicinii brud! ...Bedrar mig ej mitt öra?
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/188
Den här sidan har korrekturlästs
— 156 —
