Han var till minsta ej sitt fosterlands tyrann.
Min far, af Er förtryckt, ett stöd i honom fann.
Och detta band, änskönt af kärleken ej knutit,
Dess känslor kanske ej för evigt uteslutit.
APPIUS.
Far fort; vrid om den dolk, du sänker i mitt bröst!
Det blöder, det förgås — men icke tomt på tröst.
Och detta stolta stöd, hvaraf din far fått skryta,
Än fins, förskräcks derför, en hand som det kan bryta.
VIRGINIA.
Och sedan trenne år, när ägde han väl då
Ett stöd, som ni ej sökt att blotta honom på?
En tillflykt, som ej ni hans ålderdom beröfvat?
Se der af Appii makt, den rättvisa han pröfvat!
Det är i Rom ett brott, försäkradt om ert hat,
Att eldas af hans nit för frihet och för stat;
Att ej med afsky se, de tänksätt han bekänner;
Att hämna hans förtryck, och räknas bland hans vänner.
APPIUS, (med stolthet.)
Hans vänner? — Intill dem, som han det namnet ger,
Har ej ännu, var trygg, min spaning stigit ner.
VIRGINIA.
De kunde finnas, Drott, jemväl bland deras skara,
Som smickra, sig, i börd, att edra likar vara.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/187
Den här sidan har korrekturlästs
— 155 —
