VIRGINIA.
Hvad ord! hvad ögonkast! Min far, i himlens namn,
Hvad har er dotter gjort att stötas ur er famn?
Er syn, bedrar den Er? Vill ni ej känna henne?
Det var ej nog af skräck; det felades mig denne!
VIRGINIUS.
Min dotter har ej glömt sin pligt, och hvem hon är:
Hon afskyr dessa rum, hon kan ej finnas här.
Hon har ej tiggt beskydd af den som mig förföljer;
Nej, nej, i Appii slott, Virginia sig ej döljer.
Hon skulle finnas förr, begrafven, höljd af grus,
Ibland ruinerna af mitt förstörda hus,
VIRGINIA.
Välan, jag ser mitt brott, och på hvad skymf ni klagar.
En fiendes beskydd har frälst er dotters dagar.
Jag trodde att min pligt, mitt nit för Er och stat,
Ej fordrade min död, att rättvisa ert hat;
Och att mitt blod, så ert det hedrar sig att vara,
Var likväl, också mitt, och blef min rätt att spara.
Tag hämd på detta brott, på detta veka bröst,
Ej romerskt nog, att dö med återhållen röst,
Att krossas af ert hus, att slitas mellan skaran,
Förutan yttrad skräck, och rop om hjelp i faran.
Jag gjorde mer ännu. Ja, det är sant, min far,
Vid sjelfva Appii knän, jag sökte mitt försvar.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/200
Den här sidan har korrekturlästs
— 168 —
