Se der, af ditt beskydd, det prof du önska låter,
Och till min tacksamhet den väg som står dig åter!
(Till Julia som kommer in.)
Hvad högmod utan gräns! Nej, Julia, tro mig, nej,
Man vexlar ej natur, och klippan veknar ej.
Sicinius liknar sig. Hvad språk den stolte brukar!
Allt söndersliter mig, och allt mig förödmjukar!
Det var ej nog, min vän, att älska en barbar,
Som stört mitt hjertas lugn och skymfat mina dar;
Att nödgas mig till den om värn och räddning vända,
Hvars hägn jag hatar mer än allt förtryck kan hända;
Det feltes, — (till den gräns är min förnedring bragt)
Att tigga hans beskydd, och möta hans förakt!
Nej, hvad du sjelf ej rönt, beskrifning ej förklarar:
En slaf, i brottets jern, som inför domarn svarar,
Bemöts med mindre skymf, blir tilltalad och spord,
Med mera lindrig röst och mindre bittra ord!
JULIA.
Förtruten att sin brud i Appii välde finna,
Han kunnat, kanske ej, ett utbrott öfvervinna,
Förlåtligt, i en stund af retad, svartsjuk harm.
Fördöm hans våldsamhet, men räkna på hans arm.
Er far ur bojan frälst, som ryktet redan säger,
Ger borgen för hans nit, som för den makt han äger.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/225
Den här sidan har korrekturlästs
— 193 —
Leopolds Skr. I. Del.13
