VIRGINIA.
Finns då min far ej mer?
JULIA.
Med vittnen om er börd,
Han möter smädarns lögn, men utan framgång hörd.
Ett samladt folk sitt rof åt äreskändarn lemnar,
Och ingen träder fram, som talar — eller hämnar.
VIRGINIA, (liksom uppvaktnande ur en dvala.)
Är det en ryslig dröm som sväfvar för mig blott?
Är denna fasa sann? — Och var det då min lott,
Af skymfande förtryck att ett exempel blifva,
Som ingen ålder gett, och ingen mer skall gifva?
Virginia är ej fri! — hon döms till trälars band:
Hvad oerhörda slag! — Och, Julia, från hvad hand!
Jag nertrycks under allt hvad Rom förhatligt hyser,
Och lefver med min skymf, och ser den dag som lyser!
Tyrann! för mina fjät du grafven öppnat har;
Mitt brott förtjente den; du älskades, barbar!
(Till Julia.)
O du, som närmast vet hur nedrigt man mig sårar,
Begriper du mitt qval? förstår du dessa tårar?
De kunna ej för dig min känslas vittnen bli,
Du har ej gjutit dem, som jag, af raseri!
Man har, till slafvars ok ej tryckt din skullra neder,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/244
Den här sidan har korrekturlästs
— 212 —
