Med blygseln i dess bröst, om lågan af dess mod
Till minsta lifvas kan vid åsyn af mitt blod,
Och Gudarne åt Er en blink till räddning unna,
Så skola hämd och död min återkomst förkunna.
Farväl.
(Han skyndar bort.)
FJERDE SCENEN.
VIRGINIA. JULIA.
VIRGINIA.
I Gudars namn!...Förstår jag hvad jag hör?...
Hvad bådas mig?
JULIA.
En lott, som jordens fasa gör!
Det är ej mera tid att tveka, eller tiga:
Brott rasa öfver brott, och upp mot himlen stiga!
Att slita Er med våld ur fadermaktens famn,
bestrider man er börd, förväxlar man ert namn,
Och diktar, — att på Er ett nesligt anspråk vinna, —
Er född i Claudii hus, och född af hans slafvinna.
Förrädarn rodnar ej att fjettra eder hand,
Om ej med kärlekens, med slafveriets band!
Hvad svek, som Gudars hämd och menniskors förtjenar!
Och Claudius är den bof hvars bistånd Appius länar!
