ord äga samma betydelse) har gifvit anledning till ett historiskt system af så intagande natur, att man nästan önskar sig öfvertygelsen om dess sanning. Det antages nemligen, att Oden varit Höfding för ett barbariskt folkslägte som bofäst sig vid stränderna af sjön Meotis, och der lefvat intill dess, efter Mithridats fall, Pompés vapen hotade Norden med träldoms-oket. Lågande af harm att finna sig öfverväldigad af en makt som han ej ägde styrka att emotstå, hade han tvungits att för den undanvika, och från gränsorna af det Asiatiska Sarmatien, ledsagat sitt folk upp till Sverge; men med den stora föresatsen, att i detta frihetens aflägsna skyddshem, dana en religion och ett folk, som i någon kommande tid skulle blifva medel till hans odödliga hämd; när nemligen en gång hans segrande Göther, uppeldade af en fanatisk krigsdyrkan, skulle i tallösa skaror utströmma från granskapet af Polcirkeln, för att straffa menniskoslägtets förtryckare" [1]. Så Gibbon. Man finner i dessa rader äfven, från början till slutet, hufvudsumman af detta sorgespel.
Hvad åter angår de särskilta historiska händelser som deri nämnas eller förekomma, bör jag tillstå, att förloppet och tid-ordningen deraf, icke blifvit med sträng sanning iakttagna. Dikten har behöft, och som jag tror, tiltåtit någon omställning: en frihet som jag smickrar mig att likväl ej hafva missbrukat. Det sanna förhållandet är, att Ptolomeus Auletes, son af Lathurus, som genom Pompés och Cesars förenade beskydd uppstigit på den Egyptiska thronen, men blifvit genom inhemsk missämja störtad derifrån, hade anhållit om Roms bistånd och isynnerhet om Pompé till härförare. Men det kan ej med lika grund påstås att Pompé verkligen i person utförde detta värf. Det
- ↑ The Decline and Fall of the Roman Empire, Basel 1789. I Vol. Chapt. X. p. 522.
