var Gabinius, af hvilken Ptolomeus åter i Riket insattes. Ej heller stod expeditionen till Egypten i den förening med det Pontiska kriget, att detta sistnämda verkligen utfördes i sammanhang dermed. Detta krig var, genom Mithridats död, redan förut till ända bragt; och till samma äldre tidepunkt hörde egentligen äfven Pompés vistande i Schytien, med hvad Plutarkus berättar om hans Saturnaliska hvila bland detta folk. För att gifva ett sammanhang åt händelserna, har man i närvarande skådespel likväl antagit, både att Pompé sjelf ställt sig i spetsen för den Egyptiska expeditionen, och att kriget mot Mithridat då ej ännu var fördt till ända. I dessa tvenne punkter består alltså hufvudsakligen den historiska afvikelsen. Jag har ej tvekat att göra en anakronism: jag hade blott önskat att kunna göra den i vackrare verser.
En Författare som, i den högsta glans af ära och storhet, icke räknar sig ovärdigt att dela denna benämning med dem han skyddar och belönar, hedrade under sjelfva arbetet detta försök med den uppmuntrande godheten att afhöra de tre första Akterna, nyligen fulländade. Denne upplyste domare värdigades då anmärka emot det historiska af min plan, att Romarne icke utan brott emot deras lagar ingingo giftermåls-förbindelser med andra nationer. Kritikens grundlighet har låtit mig känna nödvändigheten att tidigt besvara den. Det är sant, att Pompé i denna Tragedi icke förmäler sig med Thilda; men han begär hennes hand: det är nog att synas ett giftermål. För min del, (om det är mig tillåtit att med frihet yttra mig häröfver) synes det mig som Roms store härförare lika så litet tvistade öfver det namn man behagade gifva deras kärlek, som deras eröfringar. Antonius älskade Cleopatra, och förbant sig med henne, i förakt af Octavias tårar, Augusti hämd, och alla Romerska lagar, ända till ärans och
