Virginia, med dig sjelf en rättvis ömkan tag,
Och var, omenskliga, ej mer barbar än jag!
VIRGINIA.
Spill ej ett fåfängt hot, som tröttar mig att höra!
Du kan förnedra mig, det egnar dig att göra;
Men ända ner till dig jag ej förnedras kan.
Jag skulle välja förr en slaf, än en tyrann.
APPIUS.
Du vill din undergång, vill mig omensklig finna:
Ditt hat skall segra, gläds, du skall din önskan vinna.
Hon väntar dig, den fröjd hvaraf du smickras blott,
Att hafva störtat mig, från djup till djup, af brott.
Jag skyndar mig, var nöjd, din afsky att förtjena;
Jag har af barbari, din eftersyn att läna.
Ej nog att slita dig ur famnen af din far,
Att hölja med förakt, ditt namn, och dina dar,
Att se din hand, med blygd åt bojan öfverlemnas.
Mitt hjerta, på ditt blod, skall trötta sig att hämnas,
Din far skall se din skymf, till bilan sjelf bestämd,
Och mord, och slafveri förenas i min hämd.
Mitt raseri ej förr, ej förr skall vända åter,
Än källan för din gråt sig mer ej hämma låter.
Sen klaga — och förtärs — och dö! — Liktorer! vakt!
Man slute portarna, och tage dem i akt.
(Han skyndar bort.)
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/250
Den här sidan har korrekturlästs
— 218 —
