Virginia njute helgd! — Ett steg, om J det gören,
Förlorar edra lif...
VIRGINIUS.
Tyrann...hvad ärnar du?...
APPIUS.
Förtjena, fastän sent, med någon dygd ännu,
Ett annat namn af dig och tiderna som dömma.
(Efter någon tystnad.)
Virginius, Man af Rom, kan du ett våld förglömma,
Till hvilket kärleken och hämden mig förledt?
VIRGINIUS.
Nej, Man af tusen brott! Det som har skett, har skett.
Slafvinnan är tillreds att bli dig öfverlemnad:
Ej sådan hon af dig, åt dina nöjen ämnad,
Med flygtig fägring prydd, förtjuste ditt begär;
Men oförgängligt skön, — men sådan ändtlig här,
En far, en romersk far, af hennes fägring skryter!
(Han kastar undan slöjan och afhöljer Virginias döende ansigte.)
APPIUS, (med förskräckelse.)
Virginia i sitt blod!
VIRGINIUS.
Du ser det hvar det flyter:
Hvad syns dig? — Är det mitt?
APPIUS, (löper till Virginia.)
Virginia!...Blixt ur skyn!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/258
Den här sidan har korrekturlästs
— 226 —
