Den här sidan har korrekturlästs
— 258 —
DORANTE.
Hör, Damis!
(Damis fortfar att ej ge akt på Dorante. Dorante håller honom qvar.)
Vänta då!
DAMIS.
Förskräckligt! Ej en rad som ges mig tid att göra,
För folk som stöta till, och stoja kring mitt öra!
Förgäfves långt från dem jag smyger mina fjät,
Jag hittar på ett ord, — du syns, — jag tappar det,
Och ingenting blir gjordt.
DORANTE.
Behöfs ej heller mera.
Min kärlek, från i dag, med prosan hjelper sig.
Ej att jag icke vet att, som sig bör, värdera
Den möda som du haft, och har, just nu, för mig;
Det gör mig ondt om den.
DAMIS.
Åh! det bekymret spara.
Jag vet, för mina vers, nog lägenhet ändå.
Och jag har någon, jag, att ge dem åt, också.
DORANTE.
Du är då kär, du ock?
DAMIS.
Hur kan det annat vara?
