tidehvarf, hvars seder det förädlat, och hvars språk det upphöjt till äran af alla Hofs, alla Nationers och hela den allmänna upplysningens. Detta land, som gifvit Europa lagar för Scenen, för de högre tänkesätten, för det ädlare umgänget, synes ändteligen sjelf hafva tröttnat vid sitt afundade företräde och sin lysande ära. Dess sorgespel äro i våra dagar andra, än vitterhetens, och de tårar de gifva, icke mera nöjets. Olyckligare än det berömda och sönderslitna Rom, synes det mindre hafva förts igenom borgerliga oordningar till stillhet och upplysning, än flyttats från tidpunkten af Augusti och snillets ära, tillbaka till proskriptionernas. Alla själar af finare odling, af upphöjdare känslor, begråta i detta fordom älskvärda folks förvillelser, likasom förstörelsen af ett gemensamt fosterland. Frankrike har förlorat de män, eller, rättare sagdt, den mannen, som med förnuftets erkända rätt, dömde regenterna och folken; verlden synes öfverlemnad åt utsväfningarna af dess omogna upplysning, och Europas tidningar bära emellan folkslagen rysliga berättelser om de blodiga följderna deraf. Sånggudinnorna, oskiljaktiga ifrån det sanna förnuftet, den blida menskligheten, den lugnare samfunds-lefnaden, vana att skyddas vid en thron, söka en ibland Europas, och skola stanna vid den, på hvilken de finna hjeltemodet. Stockholm den 24 Januari 1790.
