om ock fordom förenade i verkligheten, låta ej lätteligen förena sig i målningen inför en tids ögon, som redan preglat det ena med sin beundran, det andra med sitt åtlöje; och minst i ett slag, hvari man ej vill och ej bör tåla andra känslor än höga och allvarliga. För min del har jag åtminstone, hos Europas största mästare, icke sett på sådant sätt skillras, hvarken de älsta Greker, eller de älsta Romare; hvarken Araber, eller Amerikaner, eller ens Schyterna. Det yttre lifvets härmande afteckning till seder och lefnadsskick, hör, efter mitt omdöme, icke utan med stora undantag till Tragedien, och kan ej, i hela sin lägre sanning, tillhöra den utan uppoffring af dess rätta och stora föremål. Endast Shakespeares öfverdrifna beundrare hafva förgudat detta påstådda naturenliga målningssätt, som är, till en viss grad, i hvars och ens förmåga att härma; under det att Corneilles och Racines svårligen skall blifva möjligt att försöka med minsta framgång, utan något slags öfning och skicklighet. Tvisten om företrädet emellan begge målningssätten skall förmodligen ej slutas, förr än man hunnit afdömma hvad Tragedien egentligen bör vara, antingen ett lustverk för inbillningen af alla naturlifvets afstickande former och skaplynnen, äfven de råaste, sådana de i verkligheten utmärka olika folkslag, tider och personer, eller en ren målning af den högre menskliga sinnesnaturen, sådan den hos alla folkslag och på alla tider igenfinnes; när man nemligen förstår att derifrån afsöndra den gröfre hvardagsytan, åtminstone att blott låna derifrån, hvad till en viss nödvändig skiljaktighet må synas tjenligt att bibehålla.
Jag bör ej trötta läsaren med en vidlyftigare inledning till detta Skådespel. Men man kan ej lemna att tala om ett yrke, af så stor förtjenst i våra tiders odling, utan att tillika fästa ett beklagande ögonkast på det folkslagets närvarande öden, hvars glans det gjort under tvenne
