Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/312

— 145 —

Att han mig kallar jemt sin vackra Sång-Gudinna,
Och, — vet ni, — absolut vill gifta sig med mig!
Jag svarar, som jag bör, modest, men qvickt och roligt.
Kort sagdt, mitt äfventyr förnöjer mig otroligt,
Och finner ni ej sjelf, att det är pengar värdt?

BALIVEAU.
Tvertom, uppriktigt sagdt, är det mig föga kärt.
När fan blef ni poët, min gamle vän och frände?
Ni var förnuftig man, den tiden jag Er kände.

FRANCALEU.
Vet Gud hur det gick till, och när den gåfvan kom;
Men bäst, det var en dag, så fans hon —
(klappar sig på pannan.)
här inom!
Och jag var femti år, väl fyllda, när det hände.
I korthet: — tiden flyr, och åldern förestår;
Jag skaffar mig, alltså, hvad njutning jag förmår,
Och söker, i mitt hus, förena alla nöjen;
Der hör ni jemt ett stoj af sång och skämt och löjen.
Ren är ock, för i dag, vår aftonro bestämd:
En liten munter pjes, den Tråkiga benämd;
Förträffligt valda drag, och väl i dagen satta!
Kort, ni har fallit ner bland oss, just att få skratta.

BALIVEAU.
Rätt bra. Men räkna ej, jag ber, på mig i dag.