Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/328

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 296 —


LUCILE.
Åh nej!
Visst inte gjordt, Lisette. Jag känner honom ej.
Han utmärks af min far, tvertom, som den bland alla,
På hvilken just mitt val ej äger lof att falla.
Du vet en dotters pligt är lydnad häruti;
Vi töras, utan lof, ej älska någon, vi!

LISETTE, (ironiskt.)
Visst inte!

LUCILE.
Men min far är sällsam: till hvad ända
Förbjuda mig så strängt hvad jag ej tänkte på?

LISETTE.
Ja visst.

LUCILE.
Och der min köld var ensam nog, kanhända,
Hvarföre lägga till befallningar också?

LISETTE.
Ja, det är verkligt starkt.

LUCILE.
Jag börjar bli begärlig,
Att se den segrarn snart, som hålls för så förfärlig.
Jag längtar just, Lisette, och fruktar nog, min sann,
Att jag, från denna stund, ej ser på någon ann.