Har gifvit Er, ty värr, ett elakt råd, alltså.
LUCILE.
Hvad? det är han, Lisette, som blifvit utesluten?
LISETTE.
Var glad att, lyckligtvis, er ouppmärksamhet
Bevarat, hitintills, ert hjerta från en våda.
Och fly, från denna stund, hans åsyn, vill jag råda;
Ty faran, tro mig det, är större än ni vet.
Jag räds, om en minut han hade ägt ert öra,
Att valet, kanske nu, ej vore mer att göra.
LUCILE.
Visst har han någon ting, jag mins det ganska väl,
Som gör hans umgängssätt och väsen rätt behagligt.
LISETTE.
Och hvad ni sett en tid af honom, nästan dagligt,
Bevisar att hans vett beröms också med skäl.
LUCILE.
Hvad? De der verserna jag läser oupphörligt...
LISETTE.
Ä’ hans.
LUCILE.
Hvad ädel smak! hur lyckligt valda drag!
Hvad kärleken, i dem, har oskuld och behag!
Att inte läsa dem med känsla, är ogörligt.
Var viss, Lisette, var viss, att någon skönhet fins,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/330
Den här sidan har korrekturlästs
— 298 —
