Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/331

— 299 —

Hvars bifall till hans vers, af Auktorn söks och vins,
Och som hos honom tändt den eld hvaraf de lysa.

LISETTE.
En mening, som er far tycks likaledes hysa!
Författarns äldre band, som han väl hemligt sport,
Ha säkert föranledt det undantag han gjort.
Förmodligt fruktar han den smak ni kunde fatta
För någon, som en ann ren fängslat. — Men ... låt se...
Om segern vore gjord — just af Er sjelf, kanske?
(Lucile ler.)
Ni skrattar ni, men jag, jag har ej lust att skratta;
Ju mer jag mins hans vers, ju mer jag tror också,
Att ni och ingen ann är den de syfta på.
Hans målning har af Er hvart enda drag den äger.

LUCILE.
Jag har väl märkt, jag ock, en del af hvad du säger. —
Kom, låt oss gå; jag ser ...

LISETTE.
Hvem?

LUCILE.
Herr de l’Empirée,
Som, med sin bok i hand, tycks hitåt ställa vägen.
Man lär väl plåga mig, och envist nog, kanske,
Att stanna med mitt val vid honom, skall du se;