MONDOR.
Men ... utan gesten!
DAMIS.
Der stod du alltså, du, och lyddes på? — Nå väl,
Begynn då nu, på nytt, ditt gamla dumma gräl.
Säg nu, att Poësi’n förblindar och förleder;
Bespotta, som du plär, min lyra och min bok:
Du ser hvad himmelsk lott mitt snille mig bereder;
Att jag är lycklig!...
MONDOR.
Ja, i sanning, mer än klok.
DAMIS.
Jag glömde, skrek du jemt, det redbara och vissa,
Af kärlek till en dunst, ett drömverk, en chimär!
MONDOR.
Er lycka var också förbannadt svår att gissa.
DAMIS.
Ja, för ett nöt, som du.
MONDOR.
Min Gud! var mindre fjär!
Det var naturligt nog ni skulle lyckas mycke,
Hos en, så lik Er sjelf, till böjelser och tycke;
Det hade, hos en ann, min själ, ej gått så lätt
DAMIS.
Jag bryr mig om en ann, också på intet sätt.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/335
Den här sidan har korrekturlästs
— 303 —
