DAMIS.
Jag lofvar ingenting som ej skall verkligt ske.
FRANCALEU.
Ni lofvar starkt likväl.
DAMIS.
Nå vänta! Ni får se.
Men skulle man ej tro ni hade sjelf motiver.
Af egit enskilt hat, att ifra som ni gör?
Är den der brorson då, så slät som ni bskrifver?
FRANCALEU.
Fördömdt! Det gör mig ondt om farbrorn; och man bör
Mot all slags vingleri, förklara sig med ifver.
Ser ni: ordentlighet, var jemt min hufvud-sats.
Ni, till exempel, ni, har ingen enda frats.
Ni tänker som en vis, och för Er opp berömligt!
Ej heller underligt. Ty, fast vid unga år,
Så trifs ni här hos mig, och följer mina spår.
Men elak eftersyn gör lefvernet fördömligt.
Man liknar hvad man ser. Jag är försäkrad på,
Att någon äldre narr förför den unga sällen.
Det vore derför rätt, min själ, åt begge två,
Att låta stänga in, med honom, den också,
Hos hvilken han är sedd från morgonen till qvällen.
(Damis skrattar.)
Ni skrattar ni. — Rätt bra! — Men jag, min unga vän,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/391
Den här sidan har korrekturlästs
— 359 —
