Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/397

— 365 —

DAMIS.
Om tystnad.

LISETTE.
Kan inte!

DAMIS, (bedjande.)
För några dar ännu!

LISETTE.
Åhå! För en minut, är ren omöjligt, ser ni.

DAMIS.
Åh! gör inte mot mig så illa, bästa du!
Och låt mig mitt beröm med ostördt nöje höra,
Om jag af segern kröns, som jag är viss att göra.

LISETTE.
Ni är beveklig just, och jag är ädel, jag.
Hör på, jag föreslår ett roligt fredsfördrag:
Hel tystnad blir en tyngd som kan omöjligt bäras.
Men half, är deremot hvad rimligt kan begäras.
Hör då, och kom ihåg vårt pactum, nu förut:
Jag talar, utan nåd, ifall ni hvisslas ut;
Men lyckas ni, skall jag, af alla i naturen,
Bli den, det lofvar jag, som talar om det sist.

DAMIS.
Godt. Jag begär ej mer: ty, lyckas — gör jag visst.
 
LISETTE.
Nå, då är löftet skänkt. Då tiger jag som muren.