DAMIS.
Och jag, med detta hopp, som uppfyllt mig med fröjd,
Tar tacksamt mitt farväl, och går min väg förnöjd.
(han kysser hennes hand.)
SJUNDE SCENEN.
LISETTE. DORANTE,
(Dorante inkommer, och blir varse Damis som kysser handen på Lisette. Han stannar i fonden med uttryck af förvirring.)
LISETTE, (afsides.)
Dorante! — Han såg oss visst. Der står han full med fasa!
Helt säkert tar han mig för fröken, på min drägt,
Alltså, ett vackert fall för svartsjukan att rasa!
DORANTE, (några steg bakom henne.)
Hans glädje då han gick, var ganska lifligt väckt;
Han lemnar Er förtjust af löften, som han vunnit!
Och jag, — till blygsel bragt, att finna hvad jag funnit!
Farväl, Lucile, farväl! Vi se hvarann ej mer.
Så stor min kärlek var, är nu mitt hat för Er.
(han gör mine att gå.)
