Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/404

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 372 —

Det vore då mot allt, hvaraf, på minsta sätt,
Ett älskadt föremål bedröfvas och förringas.
Se der er egen sats, ert eget tänkesätt,
I den Idyll, Dorante, som ådrog Er med rätt,
Min aktning, och mitt val, framför så många flera.
Förljusande poem! hvari ert snille mera
Än hjertat visat sig.

DORANTE.
Så osäll är min lott,
Att de ej röjas der, min fröken, någondera.
Min blygsel tvingar mig att yppa sjelf mitt brott.
Det har ej tillhört mig, det bifall som jag fått;
Och om, af dessa vers, den framgång som jag länte,
Likväl ej fyllt min själ med lugn och tillförsikt,
Var skälet, att jag njöt hvad jag ej då förtjente;
Var skälet, med ett ord, att denna skaldedikt,
Af Er så ofta läst, och med beundran skattad,
Var skickad blott af mig, men ej af mig författad:
En annan skref den.

LUCILE, (med förundran.)
Hvad?...

LISETTE, (afsides.)
Nå, sådan narr till karl!

LUCILE.
En annan? inte ni?