Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/405

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 373 —


DORANTE.
Nej. Det är sant, det var
Min låga, denna gång, som skaldens låga tände;
Min själ, hvars rörelser han der i dagen lagt.
Men, hvad naturens språk är öfver konstens makt!
Och hvad han skillrat svagt, hvad jag så lifligt kände!
Ni älskar vers likväl. Hvad annat val alltså,
Än låna, för min eld, det språk ni tycktes gilla,
Och låta af en ann min ömhet tolkas illa,
Tillfreds att känna sjelf oändligt bättre då?
Men äger poësien för Er ett värde bara?
Och har jag, — (hvad för mig är grufligt att befara)
Förlorat mig, hos Er, med min uppriktighet?

LUCILE.
Den gör Er dubbelt värd min aktning. — Också vet,
Att den förändrar ej de löften som jag gifvit.
Af verserna, alltså, hvem helst som dem har skrifvit,
Är mödan ej, hos mig, förlorad som ni ser!
Jag var för känslan kall: jag är det icke mer.
Men tro mig, hvad jag var, det hade jag förblifvit,
Oaktadt alla vers, Dorante, förutan Er.

DORANTE.
Var dyrkad utan gräns, för evigt, i ett sinne,
Som återställs af Er till hopp och lugn igen!
Nu är min sällhet ren; nu kan jag njuta den.

LISETTE.
Åh! det tål tid med det! — Mig rinner nu i minne,