Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/407

— 375 —

LISETTE.
Nej. Det är ni som sjelf förstört ert egit hopp.
Man bör väl, om ej mer, ha höflighet och öra.
Hvarföre lopp ni bort, och vägrade att höra
Hans vers, som han var nyss i tag att läsa opp?

DORANTE.
Ja riktigt! — Jag har gjort en dumhet, — det är gifvit.
Låt honom läsa nu: jag hör, med all min makt;
Och äfven, utan det, beundrar hvad han skrifvit.
Kort: jag förbinder mig, en gång för alla sagdt,
Att finna skön, hvar strof i gubbens vitterlekar;
Och är tillreds att slåss med hvem som det förnekar.

LISETTE.
Förbättra, när ni kan, en annan gång ert fel.
Nu är det inte det som blir för Er att göra.
Jag har ett vigtigt råd att ge, och ni, att höra.

Hör: säj mig, känner ni, till någon talrik del,
Den svärmen som ibland, med sina täta chorer
Af rop och stampningar, på våra skådespel,
Tar hörseln från parterrn, och äran från auktorer?
Och skaffar, oförtänkt, en fattig pjes till slut,
Det ljufva heders-pris, att formligt hvisslas ut?

DORANTE.
Hvad fan vill du med dem? åh jo! jag känner många.

LISETTE.
Fort ut, och fort omkring, att värfva och att fånga!