En liten bortglömd sak af annan art, min sann.
Förbud, i Herr fars namn, att nånsin se hvarann!
DORANTE, (bestört.)
Han vet då hvem jag är?
LUCILE.
Du skrämmer mig uppriktigt.
LISETTE.
Vi sökas ren, kanske. — Alltså: ifrån hvarann!
Täcks fröken stiga in? Herrn torde stanna, han.
Vi få att rådas vid, just nu, om något vigtigt.
DORANTE, (till Lucile.)
Ett ord, förr än ni går! ett ord, som lifvar opp
Mitt åter slocknande, och nästan släckta hopp!
LUCILE.
Ni har åtminstone, hvad ej är mer att dölja,
En förmånsrätt, hos mig, som tillhört ingen än.
Min far, om han är hård, kan vägra mig att följa
Min böjelse för Er; — men ej förändra den!
NIONDE SCENEN,
DORANTE. LISETTE.
DORANTE.
Det är väl någon viss, som valt den ädla vägen,
Att göra frökens far mig fyllest obenägen.
