Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/424

— 392 —

Nå? de der orderna som Herrn fick löfte på!
Ni har dem säkert nu? —

DAMIS, (till Baliveau.)
Har ni förrådt mig då?

BALIVEAU.
Nog, Damis. Vare allt emellan oss förgätit.
Vår ädelsinta värd, förlikar oss igen.
En lycka ämnas dig, och vet, så stor är den,
Att minsta hopp derom bordt synas oss förmätit;
En lott som, ens i dröm, du aldrig förutsåg!
Du hedras, med ett ord, af Herrn, med namn af måg.
DAMIS, ( synes förvirrad. Baliveau fortfar.)
Der står du helt bestört! det har du skäl att vara.
Den ändring i din lott är stor, som vunnit rum.
Men erkänslan, likväl, förblir ej länge stum,
Och borde funnit ord att redan sig förklara.
(sakta till Damis.)
På knä då, säger jag, för din välgerningsman!

DAMIS.
Min farbror, ... jag får lof...

BALIVEAU.
Hvartill?
 
DAMIS.
Att vara sann.
Jag dyrkar hos Lucile förtjensterna, behagen,