Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/423

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 391 —

(i det han åter vänder sig till Baliveau.)
Nå? löper bloden än i lika häftig svallning?
Jag tror att molnet flytt från pannan, nu likväl.
Hur är det? ni är rörd?

BALIVEAU.
Det är jag; och med skäl!
Ni är, uppriktigt sagdt, ett underverk bland vänner.
Se der, hvad minst af allt jag kunde tänka på,
Och visst, bland vackra drag, det vackraste jag känner!
Men finn då äfven mig, förlåtlig nog också.
Vi tyda ödets bok, så godt som vi förstå,
Och gissa illa till hvad af en framtid gömmes.
Hvad jag i all min tid beständigt såg, det var,
Att hvem som gör af vers sitt kall i våra dar,
Förgäts, och lemnas der, jemväl när han berömmes.
Af Damis fann jag det, alltså, ej visligt gjordt.
Men då ert ädelmod för honom är så stort,
Och lyckan visar sig så oförmodadt nära...


FEMTE SCENEN.

FRANCALEU. BALIVEAU. DAMIS.


FRANCALEU, (till Damis.)
Kom, kom, — det skall bli ni en annan gång också,
Hvars förord jag begär vid hofvet, på min ära.