Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/426

— 394 —

DAMIS.
Ni vet att böjelsen är fri, och tål ej tvång.
Min farbrors missnöje mot mig, är rätt beklagligt.
Jag inser äfven ert. Men jag är säker på,
Att ni, med mina skäl, förhöll Er lika så.
Ty jag har hört Er sjelf, rätt ofta, nästan dagligt,
Med ljusning nämna den som ger mitt hjerta lag,
Och prisa henne mer, ni sjelf, långt mer än jag.

FRANCALEU.
Hon är mig alltså känd? och namnet, om Er täckes?

DAMIS.
Åh! hennes namn, för Er, är längesen ej nytt.
Det är, för den talang af hvilken det är prydt,
Bekant, så vidt omkring Merkurens läsning sträckes.
Der är det som hon lyst, och som vårt ömma band
Vid snillets altar knöts af kärleksgudens hand.

FRANCALEU.
Hvad fan? ... ha, jag förstår! nu är jag der jag ville...
Det skulle vara hon, den vittra Sångmön då,
Som lämnat oss med prof, månadtligt, af sitt snille,
Och vi så mången gång beundrat...

DAMIS.
Begge två!

FRANCALEU.
Hon, den der tionde, af våra Nios gille,
Som i en landtlig styl så lekande och täck...