Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/427

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 395 —


DAMIS.
Just hon; alldeles hon.

FRANCALEU.
Mamsell Meriadec
De Qvimper?

DAMIS.
I Bretagne! — Var billig nu, och svara:
Har jag förståndet qvar? och bör jag väl, — förlåt,
Uppoffra hennes hand, för hvilkens det må vara?

FRANCALEU, (storskrattande.)
Tag mig i famn, ha, ha!

DAMIS.
Ni skrattar, men hvaråt?

FRANCALEU.
Åt farbrorn der, som strax grep till med blixt och dunder,
Men ingenting är skämdt; han skall nog stillas. Kom!

DAMIS.
Han inser nog sitt fel, är jag försäkrad om,
Så snart han blott kan fås att höra våra grunder.

FRANCALEU.
Nej, nej. Det är ni sjelf, som just för egen del,
Skall öfvertygas om och skratta åt ert fel.

DAMIS.
Och meningen till slut, med hvad så klyftigt ordas?