Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/435

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 403 —

O, må jag finna mod, att den för evigt glömma!

FRANCALEU.
Hvad hon är dum, hos oss, den fars-känslan, ändå!
Jag är ju ren tillreds att gråta, jag också.

DAMIS.
Så följ, med ädelmod, den rörelse ni känner,

FRANCALEU.
När blef Dorante och ni, på nytt så goda vänner?
 
DAMIS, (lemnar ett bref som han tar opp ur fickan.)
Finn godt, att detta blir den enda hämd, jag tar.
 
FRANCALEU.
Men fan! han har ju då en chikanör till far,
Som söker min ruin alltjemt, och varit källan,
I många år, för mig, till tusen slags förtret...

DAMIS.
Läs, läs, det här gör slut på tvisten Er emellan.


NIONDE SCENEN.

FRANCALEU. LUCILE. DAMIS. DORANTE. LISETTE.

 

DORANTE, (kastar sig för Francaleus fötter.)
Hör, jag besvär Er det, vid hvad ni kärast vet;