Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/436

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 404 —

Hör, och förkasta ej den känsla jag bekänner;
Jag dyrkar er Lucile...

FRANCALEU.
Min Herre, glömmer ni,
Hvad termer till hvarann, er far försatt oss i?

DORANTE.
Jag vet att han och ni, tillförne voro vänner.
En usel tvist har stört de bästa tänkesätt.
Men det är gjordt: min far skall afstå från sin rätt,
Och våra fordringar ge vika inför era.
Jag flyger till hans knän, från era, med beslut
Att göra Er igen till vänner, som förut;
Och kan jag inte det, — att sjelf ej lefva mera.
(till Damis.)
Det skall ej gagna dig det låga brefvet stort,
Förrädare! som nyss, mot alla hederns lagar
Du skrifvit till min far.

DAMIS.
Ja! skrifvit, har jag gjort,
Och Herrn kan läsa opp hans svar, om han behagar.

FRANCALEU, (läser.)
”Ni målar med så ädla drag
”Den älskvärda Luciles förtjenster och behag,
”Att jag ej bör, jag det bekänne,
”Förundras, om min son är lifligt rörd af henne.
”Hans sak, med sådan väns bemedling och försvar,