Den här sidan har korrekturlästs
— 406 —
Af aktning för en vän, som afstår från sin rätt?
DORANTE.
Som äger den, till hat mot mig, för alla tider!
Mia vän, du ser i mig...
DAMIS.
En lycklig!
DORANTE.
En barbar,
En brottslig, inte mer sin egen aktning värdig!
Jag är ett villdjur.
DAMIS.
Nej, i höfligare ord:
Du är fransos och kär; der är din målning gjord!
DORANTE.
En ursinnig, tvertom, som utan fog var färdig,
Just då du verkade så ädelt för mitt väl,
Att låta hvissla ut din pjes!
DAMIS, (förundrad.)
Jag är med skäl
Bestört af hvad jag hör, och kunde billigt tycka,
Att öfver loflig gräns fiendtligheten gått.
(pekar på Lisette.)
Men hon, förräderskan, var dertill skulden blott,
Och jag är hämnad nog, då jag har gjort din lycka.
