Den här sidan har korrekturlästs
— 430 —
ISABELLA.
Nej jag skall dö utaf min smärta,
Och sliten från ert ömma hjerta,
Skall sorgen sluta mina dar.
KOLOMBINA, (afsides.)
Den lilla räfven! Hon går vida.
Hur hon kan qvida!
Sätt blott en man
Vid hennes sida;
Ja, minsann!
Nog blir han
Riktigt narrad, han!
KOLOMBINA.
Nå väl! och denna färd, som all vår ledsnad väcker,
Ej ändras kan, ej skjutas opp?
ISABELLA, (sakta.)
Så tig! låt honom fritt få resa i gallopp,
Så långt som nånsin vägen räcker.
KASSANDER.
Det är väl svårt; men dock, välan!
Ett bref ... ett bref jag skicka kan.
Liksom min helsa...
KOLOMBINA.
Nej. Det bör ni icke göra.
ISABELLA.
Nej, jag det offret ej begär.
