Och strax han ropar, förtjust i sin villa:
Hvad jag är säll, mitt hjerta lilla!
Likväl, likväl,
Du ser ej, gamla dumma själ!
Att denna handen som dig dårar,
Och som så menlös visar sig,
Bär jernet gömdt, hvarmed den sårar,
Och smeker, för att mörda dig!
Att bedra en stackars gammal man &c.
Men jag som, lyckligtvis, har inne mina år,
Har också klokhet nog att könets list besinna;
Och kanske skall man mig så lätt ej narrad finna,
Så from och skröplig jag här går.
Min föregifna färd dem ren fullkomligt skänker
All frihet som de önska sig;
Men gömd i detta rum, vill Gud, jag ändtlig tänker
Att sjelf ett vittne bli till deras tal om mig,
Och lära känna deras ränker.
(man hör skratt och buller inifrån rummet.)
Nej hör hvad stoj! Nej hör hvad skratt!..
Dess bättre! jag mig föreställer,
Att saknan, gudskelof, just ej förtär dem heller.
Mig undras dock hur det är fatt...
(han klappar på.)
Hör ... Kolombina! ... hör!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/466
Den här sidan har korrekturlästs
— 437 —
