Den här sidan har korrekturlästs
— 435 —
FEMTE SCENEN.
KASSANDER. KOLOMBINA.
KOLOMBINA, (förundrad.)
Nå kors, Herrn sjelf! — men hvad?
Vi trodde Herrn, i nästa Stad!
KASSANDER.
Det hörs. — Att så ej var, är skade,
Då ni så roligt deraf hade.
KOLOMBINA
Af det? För ingen del. — Det våra fåglar var,
För hvilkas skull det bullret väcktes.
Kan tänka, hannen flyktat har,
Och honan sitter nu, i buren, sorgsen qvar.
Herrn kan väl gissa lätt, hur Isabelle förskräcktes;
Hur händren vredos om, och sträcktes.
Så går det, ropte hon med gråt;
En sorg, den andra följer åt!
KASSANDER.
Än du?
KOLOMBINA
Jag tröstar på allt sätt.
KASSANDER.
Med skratt?
KOLOMBINA
Just det. Är det ej rätt?
