I deras skröpliga gestalt,
På deras plöjda kind, med gulnad öfverdragen.
Nej, Pappa lilla, nej, jag ber;
Se sådant låter sig ej göra!
Hvad tjenligt är för oss, och hvad vi älska böra,
Naturens egen röst hos oss tillkänna ger.
Naturen sagt oss allt hvad vi af nöden äga.
Om hon, i våra bröst, sagt ingenting om Er,
Det kommer deraf, som ni ser,
Att hon haft — ingen ting att säga!
Jag talar honom till, liksom han stod framför mig.
Så gör han ock, min själ! — Det är alldeles han.
Ett likare porträtt, omöjligt finnas kan.
Jag tycker just han ser och hör mig.
(hon niger för Taflan.)
Er tjenarinna, Herr Patron.
Ni vill, att blott åt Er, man skall sitt hjerta gifva?
Bevars väl! en så rask, så älskansvärd person,
Skall visst bli satt på hjertats thron,
Och dyrkad af sin fru ... som alla gubbar blifva!
SJUNDE SCENEN.
KOLOMBINA. PIERROT.
PIERROT, (utanför.)
Hvar är det? .. visa mig...Hola! He! hola! hej!
