Den här sidan har korrekturlästs
— 448 —
Vårt brutna skepp likt flarnet gungas,
Och opp till skyn, från afgrund slungas.
Förutan hopp, i denna våda,
Bestörte vi hvarann beskåda.
Öfver allt ser man tystnan råda.
Här hörs blott vågens rusande,
Med susande,
Och brusande;
Längre ifrån,
Ilarnas dån.
Ett grundlöst haf,
Hvars böljor svalla himmelshöga,
Med fasa, för vårt häpna öga,
På samma gång, oss visar — död — och graf!
Duo.
PIERROT. Ändtlig, efter stormens fara,
KOLOMB. Klarnar himlen åter opp!
PIERROT. Och hos våra Sjömäns skara
Lifvar nya nöjens hopp!
Nöjets hopp och vinets must,
Föda lust,
Sorgerna fara.
Nöjets hopp och vinets must
Skingra ängslan, föda lust.
KOLOMBINA.
Pierrot, min lilla vän, så välberest du är!
PIERROT.
