Jag arma rimmare, min ställning är fatal.
Jag ser väl hvad mitt öde blifver,
Och att en undflykt har ej rum;
Om jag ej skrifver, tros jag dum,
Och dummare, — i fall jag skrifver!
Om någon bok ändå, i min konsternation,
I mina händer råkte falla,
Med någon vers uti, som gick på någon ton,
Jag kunde slikt, om just ej fri Imitation,
Åtminstone fri Afskrift kalla.
Men tiden flyr — välan — välan, Sophie det vill!
För Fästmö och för Kung, vi allting våga böra;
Och mången litet nog i verlden skulle göra,
Om ingen gjorde mer än hvad han dugde till.
Hvad? ser jag ej Sophie som kommer med Grefvinnan?
Fort — versen måste fram, hvar fan jag och skall finna’n.
FJERDE SCENEN.
GREFVINNAN, SOPHIE.
GREFVINNAN, (ser på klockan.)
Det blir en timme snart, sen Grefven reste bort,
Och Kungens uppehåll vid ombytet blir kort;
Min man ej fela kan att vara snart tillbaka.
Hvad fröjd lär ej i dag det goda folket smaka,
