Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/545

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 513 —


Från hennes späda år jag henne vårdat har,
Och hon, till denna stund, beskedlig flicka var.
Nå väl — du ser, Sophie, om du af mig blir tvungen!
Var viss om all den hjelp min ömhet kan förmå.

GREFVEN.
Och jag skall skaffa fram Supliken opp till Kungen;
Jag vågar lofva mest ett nådigt svar derpå.
Se så, nu är det gjordt — nu mans, låt sången gå —
 
FREDRIK.
Ja nu, om nånsin — dansen — sjungen!
Det är på alla sätt, en dag att glädjas på!



Nyss steg det sorgsna Sveas röst
Med klagan till det höga.
Förtviflan dvaldes i dess bröst,
Och tårar i dess öga. —
Men — då det Gustaf Adolf ser,
Så klagar ej dess hjerta mer :,:
 
O Du! som fått en Krona bära,
Som strålar af Gustafvers ära,
Vinn snart, som de, i Ryktets famn,
Ett lika lof åt lika namn. :,:



Leopolds Skr. I. Del.33