Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/60

— 28 —

Ditt öga gråter ej det minne som jag väcker?
Ditt bröst har ingen suck, din mun har intet svar?
Du mins ej Thilda mer? du har förglömt, barbar,
Att sen en böjelse du både väckt och gillat,
Som fäst, vid Yngves hand, dess hjerta och dess dar;
Sen alla, sen du sjelf, din son och hennes far,
Dess oskuldsfulla själ med detta hopp förvillat,
Mer grym än den tyrann, som från Ausoniens skär
På krigets vingar kom att Asiens throner skaka,
Du röfvat från dess famn en älskare, en maka,
Du ryckt ur hennes bröst den bild du tryckte der?
 
Förgäfves årets krets sig fjerde gången vänder;
Med samma vilda blick, med samma sträckta händer,
Med samma brutna rop hon såg sin brudgum fly,
Att söndras från dess famn af tjugo kungars länder,
Hon dagen höjas ser från östra hafvets stränder,
Och ser den sänka sig i vesterns aftonsky.
Af skogens mörker skjuld, af klippor omkringsluten,
Som nära hennes qval och svara hennes röst,
Hon kallar dödens hand, att hasta den minuten,
Som med en evig köld skall svalka hennes bröst,
Och lutar, blomman lik, af midnattstormen bruten;
Förvissnad för sin dag, och skördad för sin höst.

Men hämden väntar dig. Din svaga thron i våda,
Går snart, med Thildas stoft, att lika jordad bli.
Kom, njut den stund du har, att än ditt offer skåda;