Hoppa till innehållet

Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 29 —

De sista ljuden hör af dess förtviflans skri,
Se hennes kalla kind vid hennes skullra låda,
Se hennes släckta blick, och gläds, — din son är fri!

ODEN.
Sin klagan och sitt hot sig Asmun kunnat spara;
Men harmen älskar ord, och smärtan hämnas vill.
Dess lågor njutit luft; min rätt är nu att svara:
Vet då, — min son är här, och hör din dotter till!

ASMUN.
Han! Yngve?

ODEN, sätter sig.
Asmun, sitt: — och gif dig lugn att höra.
Kanhända någon tid jag hyste det förslag,
Att, af hans böjelse, åt äran offer göra,
Till styrka för en thron, som äger sitt behag.
Det är, du känner det, det är ej först i dag,
Roms aldrig trötta örn kring dessa gränsor sväfvar,
Och Asiens vestra del för dessa härar bäfvar,
Som bära öfverallt dess åskor och dess lag.
Jag hvälft, från längre tid, det djerfva företag,
Att, under Gudars hägn, ett annat rike bygga,
Att flytta deras tjenst och lyfta våra tält
Från denna krigens barm, från dessa dundrens fält,
Till stillare klimat och säten mera trygga.
Jag trodde Yngves hand ett medel dertill bli,
Och, jag bekänner det, jag önskade den fri,