ASMUN.
Men Oden, detta skepp, om det din fröjd bedrar!
ODEN.
Nej, mina offer ej till himlen fåfängt brinna.
Jag går att, lyckligt hörd, en tidnings visshet vinna,
Som fäster segerns hopp bland mina kämpars tal,
Det hopp att, i min son, hans fiende skall finna,
Så väl i bragders mod, som kärlek, — en rival.
(Han går.)
FEMTE SCENEN.
ASMUN, ensam.
Nej, ingen svekfull dröm mitt tjusta sinne dårar.
Nej, ingen snaras konst i Odens löften låg.
Hans själ jag oförställd i hämdens uttryck såg.
J Gudar, Thildas värn, som räknat hennes tårar,
Som lofven mig att dö, en mindre smärtad far,
För denna glädje-stund, förlängen hennes dar!
Från dessa skumma tält, hvem nalkas? Gudar! Thilda!
Sen trenne somrar först i dessa trakter sedd!
Hon stapplar matta steg, af sorgsna tärnor ledd.
Hur tynad! så man plär de qvalda skuggor bilda,
Som stå med natten opp ur jordens kalla sköt,
