Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/71

— 39 —

Ack Yngve! du är här, och skyr och glömmer mig!
Och tröstar ej din brud den stund hon dör för dig!
 
ASMUN.
I detta ögonblick han först i hamnen länder.
Med förra dagens sol hans flagga visat sig.
Och redan hälsar man hans skepp från våra stränder.
Han, på sin fars beslut, Egypten lemnat har,
Att väpna till sitt folks och till sin bruds försvar
En arm, som här och thron ej längre sakna borde.
Med djup och rättvis harm den stolta Oden sporde
Pompés förgätna tro, hans fordran på din hand,
Och nesan af det val han honom bjuda torde,
Af lydnad, eller krig; Roms herrskap, eller band.
Att hämna på en gång en far, en skymfad maka,
Och äran af ett folk, som hyllat Odens blod,
Han skyndat Yngves fjät från Nilens strand tillbaka,
Och Thildas kärlek satt till priset för hans mod.
Hvad ljud af folkets fröjd från stranden redan höres!
Han kommer: ren hans flagg till våra hamnar föres!
Han kommer: segerns hand skall snart förena er.
För trösten af en hämd, som nu till intet göres.
En brudgums kärlek njut, som himlen återger.

THILDA.
Du gör mig ändtlig rätt, Försyn, som jag tillber!
Mot mina plågors höjd min sällhets höjd du jemnar!
Du återskänker mig allt hvad jag mist, och mer!
Jag i min älskare en hjelte återser,