I hvilkens hand du mitt och Schytiens öde lemnar!
För trenne års förtryck, ett ögonblick mig hämnar!
Han kommer att sin brud, och att sitt fosterland
Ur samma farors hot och samma bojor rycka!
Min far, intill sitt bröst han Thildas bröst skall trycka,
Och känna, på dess slag, om hon är värd hans hand.
Förlåt, Försyn, den hämd, som ur mitt hjerta ropat!
Och ni, min far, förlåt den orätt jag er gjort,
De förebråelser, hvarmed jag öfverhopat
En far, hvars hjertelag jag bättre känna bort!
Min sorg förförde mig, min fröjd mig återbringar;
Med himlen dela nu den tack, ni värdig var!
Kom Yngve, skynda, flyg, på segerns sträckta vingar
Och tag emot din brud, ur famnen af dess far!
ASMUN,
Med fröjd jag grafven ser, sen jag har sett den dagen,
Som slutar hennes qval... Men Sigurd kommer der;
Om Yngves återkomst han tidningen oss bär.
Men, — med hvad sorgsna steg! — af hvad förtviflan slagen!
Hvad häpnad i hans blick! — Som af en ljungeld rörd,
Han ser oss an bestört, och darrar att bli hörd!
SJUNDE SCENEN.
SIGURD.
Min åsyn tolka bör hvad bud jag har att föra.
