Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/98

— 66 —

Säg: lefver jag ännu, är jag till döden dömd?
Säg: Thilda är hon falsk? och Yngve, — är han glömd!

ODEN.
Pompé dess löften fått, så långt af ryktet kännes.
Men sveket, tvifla ej, är Amuns mer än hennes:
Hvem vet ej, för en far, dess undergifvenhet?
 
YNGVE.
Den falska! — och sitt brott hon äfven smycka vet! —
Ger lydnans helga namn åt trolöst brutna eder,
Besluter Yngves död, och gör sig det till heder!
Jag hade tänkt, min far, om af ett dödligt bröst
Den rena dygden sjelf sin boning nånsin gjorde,
Att hon i Thildas själ sitt tempel äga borde,
Regera med dess blick och tjusa med dess röst!
Du segrar då, Pompé, och Yngves död är svuren!

ODEN.
Så talar hjelten ej. Lef, för ditt folk, din far,
Njut sällheten, min son; men henne värdig var.

YNGVE.
Och sällheten för mig, hvar fins hon i naturen,
Om i ett fosterland hon icke sökas bör;
Och för mitt sista hopp, om hon sig flyktig gör,
Jemväl ifrån de fält, den bygd der jag är buren?

ODEN.
Hon fins bland dessa fjäll, men ej for svaga bröst,