Men ej i suckars blygd och veka nöjens lära:
Hon fins i lydnaden för högre pligters röst,
Och i det folkets väl, hvars spira du skall bära.
YNGVE.
Hvad gör mig detta folk och denna spiras ära,
Emellan thordöns moln, med svaga händer förd?
Ve den förklädda slaf, det offer af sin börd,
Som föddes till ett mål för menigheters yra!
Du sjelf, bedragne prins, du sjelf, må du bli hörd:
Hur tackar dig det folk, du grånat vid att styra?
Af sjutton trötta år, hvad bergar du för skörd?
ODEN.
En vis kan äga val af lugnet, eller vådan;
Men Oden tänka bör som kung, — och dö som sådan.
YNGVE.
Din son skall likna dig: han skänker dig sitt blod,
Han skänker dig ett lif, som han är glad att sluta.
Den skymfade bör dö; hans sista dygd är mod,
Hans sista tröst är hämd, och den skall Yngve njuta.
Jag kunde förebrå min lott en våldsam far,
Hvars stolthet utan gräns, hvars obevekta sinne,
Med samma grymma dom sin son förbannat har!
Ur sina fäders bygd och ur sin makas minne;
Men redan brottets frö i hennes hjerta var,
Och tidigt, eller sent, ett trolöst bröst — bedrar.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/99
Den här sidan har korrekturlästs
— 67 —
