Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
FÖRTJENSTEN.
Till * * *
Est brevitate opus, ut currat sententia, neu so
Impediat verbis, lassas onerantibus aures.
Horat.
I.
Förtjenstens mönster, domare och vän,
Till Sångens ädla ämne, väljom den.
På saknad sällhet menskan evigt ropar,
Och allting under, allting öfver skyn,
Regenter, likar, öde och Försyn,
Med fruktlös klagan, ömsom öfverhopar.
Ett enda glöms, som kanske rättast var:
Att ge sig sjelf den större skuld hon har.
Är hon ej värd det onda hon begråter,
Om, utan kraft att bära sina qval,
Hon likväl bär dem hellre, än förlåter
En likes dygd, som minskar deras tal?
Af intet sår hon mer oläkligt frätes:
Despotens boja trycker, men förgätes;
Det blod i striden flöt, på krigarns bud,
I segern glöms, och slagtarn blir en gud,
