Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/148

Må hata ljuset, vara ljusets vän,
Må bryta bojan, eller bära den,
Mot hvem som gagnar, blir bon dock densamma.
Om då, må hända, under seklers lopp,
En man af dygd, på jorden vaknar opp,
Låt honom allt hvad fabeln diktat, göra:
Lik Amphion, vilden ur hans kulor föra;
I ödemarken kalla städer fram;
Mot allt beredd, på allting uppmärksam,
Slå, ny Alcid, Lernidens gap till rygga;
Ny Triptolem, åt en förstenad bygd;
Ge fruktbarhet, och slöjd och Samfund bygga;
Med Solons lagar menskors sällhet trygga,
Och locka dem med Sokrates till dygd:
Hvad blir den lön hans långa möda njuter?
Ett gränslöst hat, som utan hvila tjuter;
Förföljarns dolkar; lögnarns smädegift;
Ett namn som lyser minddre, än det bränner;
Offentlig otack; nesligt stumma vänner;
Och Tadlets mordbett, ända i sin grift!

Förblanden icke, medelmåttans söner!
Förtjenstens lön, med edra tjensters löner.
Men du, med själen hög af dygd och vett.
Till hvad dig väntar, döm af hvad du sett.
Nämn mig en Kung, en hjelte, VASAS like,
Som borthöll oket från ett söndradt rike,