Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/16

— 2 —

En spillra slår: du är ej mer;
Den sol som tänds, ditt högmod ser,
Den som går ner, din aska finner.

Likväl, insekt, likväl ännu,
Du skryter att beherrska tiden;
Med plantans fibrer, trotsar du
Den kraft som grusar pyramiden!
En slaf af tingens tvungna skick,
Du skapar ej ett ögonblick
Din verkningskrets och dina öden;
I brist af allt, för allt ett rof,
Du har, mot allt, af skydd behof,
Och yfs att segra öfver döden!

Förtruten visar du din rätt,
Att denna fordrans högmod nära,
I glansen af Gustafvers ätt
Och titlarna af Newtons ära.
Hvart helst din blick kring jorden sträcks,
Af företag din stolthet väcks,
Som mensko-snillets styrka tyda:
Der forskas rymd och element,
Der läggs en verld till den du känt,
Och ljus och smak dem begge pryda.

Gack då, beundransvärda djur,
Beherrska jorden, böljan kufva;